Sista sutarpasset för denna säsongen???
Den 30 Augusti testade vi sutarvattnet ytterligare en gång. Vår förvåning var stor när vi kom fram och såg att alla näckrosor hade försvunnit. Tydligen var maskinen vi såg sist, ruskigt effektiv. Ett par enstaka blad sträckte sig i sin prakt och låg och guppade i ytan. De hade klarat sig undan massakern.
Vi tror att detta påverkar fisket en hel del på stället vi åker till. Sen tillkom faktorer som en plötslig temperatursänkning i både vatten och luft. Säkerligen en källa till att det inte blev någon sutarkontakt alls.
En mört fick vi, på flötmete agnat med majs, mask och maggot .
En bra chans att testa den nya undervattenssäkra kameran. 
Mört 200 g
Dessutom visade sig Augustimånen från sin mest generösa sida i kvällsmörkret. Inte helt vanligt att man blir avskuggad av månljus. Det var häftigt!
30 Augusti 2007 kl. 21.50
Förmodligen får vi vänta till nästa säsong för att ta våra första sutare. Skam den som ger sig!
Stora maskiner, regn och åter regn...
Dagen började med uppehåll och en relativt klar himmel blickade ner mot marken.
Framåt eftermiddagen kom så riktigt grå, regntunga skyar mot oss. Det såg ändå ut som om vi skulle klara oss utan regn denna kväll, då finare väder såg ut att dra sig inåt från nordväst.
Vi hade fel. Vi hade precis packat upp våra spön och ägnat en halvtimme åt en svävarfarkost, som gick bärsärkargång på näckrosorna. Våra näckrosor. Sutarnas helgedom... Detta vidunder kapade allt den rörde vid.
Nåväl tänkte vi och kastade ut ett par mäskbollar och lös majs... Då kom regnet... Ihärdigt, ovanligt blött och med två dyngsura fiskesjälar som resultat. Kan man sitta i bilen och meta frågar jag försiktigt och huttrar till.. Björn tycker att det är en ganska bra idé även om det tog emot till en början..
Det regnade tills klockan var 20.45
Då slutade det. Fisken kom igång som om någon knäppte ett finger, eller som att det plötsligt slutade regna....
Plingelingeling... Jag höjde mitt spö men det var en miss. Även Björn hade ett napp, men inte heller denna satt fast. 5 minuter kunde vi njuta av denna fisketur.. Det började återigen regna och aktiviteten avtog och dog ut.
Denna kväll var den första riktiga höstkvällen, med en temperatur på dryga 13 grader.
En stor augustimåne avslutade vår fiskekväll. Inte lätt att beskriva skönheten av detta i totalt mörker, men det var värt ett försök.
Ingen sutare denna gången heller....
Sutaren fortsätter gäcka oss....
Eller kvällen som lämnade ett eko av pliiiing i huvudet på mig och Björn (tidigare kallad Bera)......
Direkt efter jobbet möter jag upp en något stressad Björn utanför hans place. Inte vanligt må jag säga.
Trodde nästan inget i hela världen kunde förmå kasta stressformeln på han.
In och ut ur hemmet sen kom han med fullpackad fiskeutrustning inför kvällens försök på mytens fisk... Sutaren.
Klockan var närmare sju än sex när vi riggade upp våra spön vid sjökanten. Sjön var stilla och nästan meditatorisk.. Det var 18 grader varmt och ett molnskikt skymde det blå i vår atmosfär även denna sommarkväll.
Vy över sjön
Eftersom vi kör en mer genuin form av boltriggs-mete användes inga rodpods, eller liknande stulna begrepp från engelskan. Vi körde hederlig julgransbjällra! Mycket trevligt plingelipling-ljud... Förföriskt, adrenalinframkallande och mycket retro. Men kom ihåg. Genuint!!! Det är grejen!
Vi kastar ut lite mäskbollar och även lite spridd majs. Vi lutar oss tillbaks, njuter av stillheten. I samma ögonblick inser både jag och Björn att det är något som fattas. Vi sträcker oss efter varsin pipa, stoppar den högtidligt och tänder....
Vi är fundersamma och undrar hur kvällen ska gå, samtidigt ljuder det plingelingeling från en av våra spöns apterade bjällror... Ni skulle sett verkstaden som efterföljde detta ljud. Snabbt upp ur stolen, ner till spöt, trolla loss linan från pinnen, höj snabbt i ett försök till mothugg...
Inget.....
Den här tiden på året mörknar det verkligen rasande fort. Vi sitter och kikar ut mot en begynnande natt. Fladdermöss lurar våra bjällror med korta snabba anfall mot våra spända linor. Pling, pling....
En fågel envisas med att breda ut sina vingar på alldeles för begränsad yta, precis ovanför våra huvuden, i trätoppen någonstans i kontrasten mot svart.
En groda kväker till vänster i vasskanten. Vi ryser ikapp.
Sen!!!! Plingelingelingeling!! Björn reagerar på en nanosekund! Upp med spöt och där sitter den. Den gör ett par korta försök att simma utåt och Björn håller i spöt för allt vad han är värd. Sen plötsligt byter den taktik. Den simmar inåt. För mycket slaklina får denna fisk att finna vägen till frihet....
Vi kastar om, strör ut lite majs på stället kring våra beten och sätter oss. Plingelingeling!! Jag rusar upp mot mitt spö och får till ett mothugg... Ingenting.
Jag kastar återigen ut och spänner upp linan. Jag sätter mig ner i stolen och häller upp en kopp kaffe från termosen.
Vi sitter så stilla, så tysta. Ett par första-daten-svälj hörs från både min och Björns sida. Vi skrattar lätt åt vår upprymdhet! Återigen spräcker en bjällra stillheten i mörkret, denna gång på Björns spö. Han fångar upp spöt och får till ett bra mothugg! Omvänd taktik denna gång. Han drillar sutaren hårt. Jag springer efter håven Pfjong!!! Linan går av... Härvan som snurrar sig kring botten av Björns spö är för mycket för att det ska vara idé att ens göra ett ärligt försök i mörkret. Vi riggar om ett nytt spö!
5 minuter och en irriterande läskig fågel senare, börjar återigen bjällran ljuda på Björns spö.
Klockan är 21.50 och vi kämpar med fyra åldrande ögon. Vi ser knappt våra bleka händer. Jag slår på min pannlampa. Sutaren sitter fast på kroken i mindre än 5 sekunder, innan den återigen uppsöker friheten där ute i det mörka, stilla vattnet.
Plinget slutar ljuda. Vi packar ihop vår utrustning. Bilfärden hem påminner om det härliga ljudet av kontakt med fisk. Varje gupp, grop, eller tvär sväng får det att plinga i baksätet. Vi är snart tillbaka och tar vår första sutare. Hade det varit enkelt hade det inte varit lika intressant....
Det första meddelandet jag fick på morgonen efter, innehöll endast det underbara ordet Plingelingeling stavat av Björn...
Sutarkväll i Augusti
Joel och jag hade bestämt oss för att testa en bra sutarsjö denna kväll. Eftersom jag lagt några pass utan större framgång, behövde jag hjälp av ett proffs.
Vi möttes upp vid sjön runt halv åtta på kvällen och hittade en bra plats.
Dagen hade varit ovanligt fin, med sol och lätta vindar. Det såg hyfsat ut när vi packade upp våra grejer med, men molnen skymde det sista av solens strålar även denna kväll. Det blev i varje fall inte något regn.
Det var ca 17 grader varmt och en lätt kvällsbris krusade ytan.
Jag hade äran att få mitt spö tacklat av Joel med boltrigg och hairrig för en kiwiboilie som jag valde.
Mitt andra spö tacklade jag med någon form av paternoster och 3 majskorn på kroken.
Efter bara någon timme tjöt det första larmet i Joels rodpod. Han rusade fram och höjde spöt i en lugn om än bestämd takt i sitt mothugg. Där satt den!!!!
Sutarhane 1875 g (tagen på bananboilie)
Eftersom det nu bevisligen fanns fisk på området vi hade mäskat upp, så skärptes koncentrationen något.
Så plötsligt gick alarmet på mitt ena spö. Jag är nu så pass exalterad över möjlig kontakt med en sutare, att jag formligen slänger spöt rakt upp i luften och märker att linan går av i larmspringan. Frustrerad, arg och besviken på min avsaknad av kyla i detta tillfälle återstår det bara att tackla om.
Jag tacklar om och ska kasta ut, men då går linan av igen. I utkastet! Finns det något som gör mig förbannad som så här så är det för att linan går av. Lägger denna rullen åt sidan och inser att jag får dra av 50 meter lina när jag kommer hem. Joel låter mig låna ett extra spö istället.
Jag kastar återigen ut. Sätter mig ner och väntar...
Då tjuter det återigen i Joels alarm, samma bete, bananboilie. Den sitter och Joel drillar in ytterligare en fin sutare.
Jag börjar inse att jag kanske missat min fisk denna kväll och känner försiktigt på sutaren. Nu är jag i varje fall ett steg närmare en ny art.
Som stöpt i samma form vägs Joels andra sutare till 1875 g.
Vi beslutar oss efter en stunds sittande utan tecken på liv, att det är dags att bege sig hemåt.
Klockan är 23.30 och detta är inte sista gången jag besöker denna sjö. Jag ska ha en sutare!
Tack Joel för en lärorik och rolig fisketur!
Abborrjakt i Kalmar Sund
Vi skulle ta de största abborrarna någonsin i Kalmar sund!!!
Vi?... Jag, Olof och hans yngre bror Gösta. Egentligen är det väl i omvänd ordning eftersom det är bröderna som äger rätten till stället jag blivit inbjuden till...
Det hade varit en varm sommar året 2006 och den sträckte sig långt in i september. Hur skulle det vara med de randiga riddarna? Var det för tidigt. Var de fortfarande pelagiskt sökande i jakten på föda?
Frågorna var många...
Natten mellan den 21 och 22 oktober åkte jag och den yngre brodern Gösta neråt Kalmar längs slingriga vägar i djupaste småland...
Klockan närmade sig tre när vi stannade utanför en stålgrå gärdsgårdsgrind i nattljus.
Gösta törstar alltid efter en god öl, det var inte annorlunda denna tiden på dygnet. Jag var inte sen att hålla med, vem gör väl inte det efter en lång bilresa.
Vi sitter framför en värmande brasa och ljuger om riddarfighter av en annan värld, i ljuset av glödande kol.
Dagen efter ska vi hämta upp den äldre av bröderna, i centrala Kalmar. Vi funderar över ett tidigt morgonpass dessförinnan, men inser att klockan precis slagit fem....
Endast ett par timmar senare, efter något som kanske kommer i närheten av en knapp sömnperiod, möter vi upp Olof på Kalmar station.
En kaffe, en andra..... dyra koppar på pressbyrån vid stationens hjärta...
Första dagen blir det mestadels dagsfiske efter gädda på frivattnet eftersom vi inte riktigt pallar med en kvällstur...
Tror faktiskt att vi kröp i sängs redan vid åtta trots idogt gnagande från Olof..... Den utvilade versionen av abborrjägarna...
Tidig morgon 23/10 2006
Morgonen efter var vi kanske inte utvilade, men tillräckligt nära för att rynka näsan åt en djävulsk blixt från en kamera. Gösta försöker sig i varje fall på ett leende. En stor eloge denna tidiga morgon!
Olof däremot är van i fotosammanhang och ler ständigt, så fort något med en lins närmar sig...
Vi är på väg över mörka vatten där skuggor liknar sten och sten liknar vatten. Många är tillfällena då Olof svär över vår, okej kanske i stort sett endast mitt, plötsliga skrik över eventuell bottenkänning.
Vi är dock säkra i vår båt och memorerar omedvetet vägen ut till vårt förutberstämda Hot Spot
Vi agnar med mindre löja, även en och annan björkna slinker genom våra fingrar i jakt på precis rätt betesfisk. Den här känns rätt tycker jag högt och sätter kroken i munnen på den relativt stora löjan i mitt pater noster tackel.
Jag kastar ut och känner hur mitt sänke tar i botten. Jag spänner linan och känner efter att jag inte är fast i botten...
Alla tre sitter redo inför morgonens äventyr...
Ett sakta brus av vinden får min lina att vissla samtidigt som jag känner ett pillande hugg i min lina...
Var det där på riktigt? Min sömndruckna kropp riktigt suger efter nästa bevis på att det var något annat i änden på min lina.... Så kommer det... Ett nätt drag, som omöjligt åstadkommits av den smäckra löjan jag agnat med. Jag drar till. Hårt, effektivt !!!
Jag känner hur det brakar loss 25 meter bort. Drilla hårt, viskar Olof även om det låter som ett högt skrik... Jag inser att vi känt varandra väldigt länge.. Hans ord ekar i mitt huvud när jag drillar min fisk.
En stund senare sitter abborren i håven framför mina knän. Olof ler igen.... Inte i väntan på kameran denna gång!
Abborre 1200 g
Jag känner att helgen redan är räddad. Mitt förra rekord på abborre rök med hela 400 g.
I ögonvrån ser jag Olof höja sitt spö, distinkt, rakt upp mot det tidiga morgonljuset i himlen.
Hans spötopp vrider sig i tvära ryck från höger till vänster. Han har sin första fisk på! Hans ansiktsuttryck bevisar att ytterligare en stor fisk har svalt betet.
Abborre 1120 g
Många fiskar i samma storlek går förbi men nu har vi blivit övermodiga och kanske begår vi hybris när vi funderar på krigare i storlekar runt 2 kg.
Betesfisken är på väg att ta slut och den ene kände specimenfiskaren efter den andre smyger sakta förbi och frågar hur det gått för oss.
Så plötsligt, agnad med en av de 10 sista betesfiskarna så känns det ett riktigt smygpill i änden på mitt spö. Rent instinktivt drar jag spöt i en baklängesvolt och känner att NU är det större. Nu är det på riktigt. Olof vevar in och förbereder håven. Han sträcker ut teleskophåven och fångar en underbart rund, hög och randig krigare. Mina ben vägrar vara still när jag ser vad som tagit min späda björkna.
Ordet fotboll passerar min hjärna samtidigt som jag kikar ner i den fyllda håven.
Jag krokar loss den vackraste abborre jag någonsin sett och håller fram den med ett stort leende!
Abborre 1720 g
Året 2007 har endast nått till mitten av Augusti, men jag längtar redan till oktober detta år.
- Olof? Välkomnar du en gammal vän ytterligare ett år?
Ja, vad var det som hände...
...Det var en klassisk vändning av innehåll kanske man skulle kunna kalla det.
Det blev en fiskedagbok av det här..
Fiske är mitt liv... Det är inte bara själva fisket som gör det för min del. Det är en total känsla av medvetenhet, min fläkt i ett hektiskt liv. En naturupplevelse, som om jag förenas med naturen.
Det fundamentala i människans historia slukar hela mitt väsen... Fisket, naturen, livet ovan och under ytan, det är magi... Förutsatt att man hittar det man söker... Inre frid
Kylig morgon, sen september
Jag har fiskat så länge jag kan minnas, men det är väl först på senare år som denna livsstil tagit över allt mer av min lediga tid.
Även om motgångarna har varit många har de på något vis bara stärkt banden mellan mig och naturen.
Krokar i öronen och krossade ringfingerleder är exempel på skador som man kan ådra sig...
Bevisligen... Här kommer en återblick för att på något vis starta upp denna dagbok på nytt.
Det var dagen innan julafton 2006 som jag och en god vän hade bestämt oss för att ta en sista tur på öppet vatten? Morgonen var kylig och båtsittsarna skvallrade om nattens köldgrader. Frost och en tunn ishinna låg i strandkanten...
Loch Monk 2006-12-23
Loch Monk 2006-12-23
Sjön låg stilla. Vi hade tacklat våra spön för långsam trolling för att försöka fånga en julgädda.
Min kompanjon i båten, vi kan kalla honom Bera, hade en idé om att testa en djupbrant som löper rakt över frivattnet. Till en början är det lugnt. Korta huggperioder hör ju till vanligheterna denna tiden på året.
Köldstela gäddor gör inte gärna av med för mycket energi i onödan...
Ett par minuter senare drar det till ordentligt i Beras spö. Ett mothugg men fisken är borta. Den var riktigt stor grimaserar Bera. Vi vänder och kör över samma spot igen, men inget händer.. 150 meter därifrån ser vi småfisk hoppa i ytan. Lite väl aktiva för att vara denna tiden på året.
Vi styr vår båt åt det hållet. Förmodligen är de skrämda av något som lurar under stimmet tänker vi. När vi passerar i utkanten av stimmet rycker det återigen till i Beras spö. Denna gången är han nära på att tappa spöt. Ett hårt mothugg och ett leende sprider sig över Beras ansikte. Jag har den säger han sakta.
En kamp på drygt 5 minuter och vi har fortfarande inte sett skymten av fisken.. En liten stund senare bryter hela ryggens längd den stilla ytan. Hon är en mäktig fisk säger jag. Den största vi har haft kontakt med...
Gädda 8,2 kg (tagen på ett utö 35 g silver)
Min uppgift just nu blir att ta upp gäddan i båten. Hon skall vägas. Jag tar ett ordentligt tag under gälarna och lyfter henne över relingen. Hon blir tjurig som attans och skakar loss ordentligt i ett försök att återfå friheten. Mitt grepp är stadigt och jag lägger försiktigt ner henne på en avkrokningsmatta.
Jag får inte ut min hand för vanten har fastnat i gälräfständerna. Mitt ringfinger och lillfinger är kvar inne i gällocket.
Jag försöker försiktigt lyfta och lossa min vante utan att skada henne. Då kommer det...
En ursinnig krokodilrullning åt fel håll. Det får mina fingrar att brytas rakt uppåt bakåt... Jag hör ett knakande ljud...
Det där gick nog inte bra tänker jag, gör det ont funderar jag vidare... Min vante är i varje fall loss. Jag tittar på Bera som tittar på mig med smärta i blicken. Hur gick det, frågar han? Jag försöker känna efter men känner ingen smärta överhuvudtaget.
Jag tar av mig min vante.. Mitt ringfinger pekar rakt mot lillfingret ut från fingrets längd. Jag sätter mig ner...
Jag frågar Bera om han tror att jag kan dra det rätt... Bera sätter sig ner också...
Jag drar till och känner en pulserande smärta som ilar rakt genom hela kroppen...Nu är fingret rakt igen. Jag försöker sakta böja mitt finger och ilningen är där igen.
Nåväl, vi måste väga och fota fisken... Vi gör så. Hon väger in på 8,2 kg, jag tar ett par snabba foton på en stolt fiskeman. Bera låter henne lugnt återgå till friheten djupt där nere under oss. 
Gädda 8,2 kg
Ett drygt halvår senare, med hot om steloperation så kan jag nästan böja in fingret helt och hållet, men det gör fortfarande rejält ont.
Bera har haft dåligt samvete för det som inträffade. Kondoleanser i form av god whisky och klappar på axeln har hjälpt.
Ändock kommer jag aldrig belasta honom för vad som hände. Det var helt och hållet mitt fel.
Jag är glad att han fick ta sin drömfisk. Nu är det väl bara över 10 kg som kan vara värt mer.
Detta är den kortaste men mest minnesvärda fisketuren i mitt liv...
Tack Bera för sällskapet. Hoppas det blir fler innehållsrika, förhoppningsvis under trevligare omständigheter många år framöver.
Metedags.... Ska man fånga en sutare idag???
