The Promised Land

...Det var en klassisk vändning av innehåll kanske man skulle kunna kalla det. 
Det blev en fiskedagbok av det här.. 

Fiske är mitt liv... Det är inte bara själva fisket som gör det för min del. Det är en total känsla av medvetenhet, min fläkt i ett hektiskt liv. En naturupplevelse, som om jag förenas med naturen.
Det fundamentala i människans historia slukar hela mitt väsen... Fisket, naturen, livet ovan och under ytan, det är magi... Förutsatt att man hittar det man söker... Inre frid


Kylig morgon, sen september

Jag har fiskat så länge jag kan minnas, men det är väl först på senare år som denna livsstil tagit över allt mer av min lediga tid.

Även om motgångarna har varit många har de på något vis bara stärkt banden mellan mig och naturen.
Krokar i öronen och krossade ringfingerleder är exempel på skador som man kan ådra sig...
Bevisligen... Här kommer en återblick för att på något vis starta upp denna dagbok på nytt. 


Det var dagen innan julafton 2006 som jag och en god vän hade bestämt oss för att ta en sista tur på öppet vatten? Morgonen var kylig och båtsittsarna skvallrade om nattens köldgrader. Frost  och en tunn ishinna låg i strandkanten...

 
Loch Monk 2006-12-23


Loch Monk 2006-12-23

Sjön låg stilla. Vi hade tacklat våra spön för långsam trolling för att försöka fånga en julgädda.
Min kompanjon i båten, vi kan kalla honom Bera, hade en idé om att testa en djupbrant som löper rakt över frivattnet. Till en början är det lugnt. Korta huggperioder hör ju till vanligheterna denna tiden på året.
Köldstela gäddor gör inte gärna av med för mycket energi i onödan...

Ett par minuter senare drar det till ordentligt i Beras spö. Ett mothugg men fisken är borta. Den var riktigt stor grimaserar Bera. Vi vänder och kör över samma spot igen, men inget händer.. 150 meter därifrån ser vi småfisk hoppa i ytan. Lite väl aktiva för att vara denna tiden på året.
Vi styr vår båt åt det hållet. Förmodligen är de skrämda av något som lurar under stimmet tänker vi. När vi passerar i utkanten av stimmet rycker det återigen till i Beras spö. Denna gången är han nära på att tappa spöt. Ett hårt mothugg och ett leende sprider sig över Beras ansikte. Jag har den säger han sakta.

En kamp på drygt 5 minuter och vi har fortfarande inte sett skymten av fisken.. En liten stund senare bryter hela ryggens längd den stilla ytan. Hon är en mäktig fisk säger jag. Den största vi har haft kontakt med...


Gädda 8,2 kg (tagen på ett utö 35 g silver)

Min uppgift just nu blir att ta upp gäddan i båten. Hon skall vägas. Jag tar ett ordentligt tag under gälarna och lyfter henne över relingen. Hon blir tjurig som attans och skakar loss ordentligt i ett försök att återfå friheten. Mitt grepp är stadigt och jag lägger försiktigt  ner henne på en avkrokningsmatta.

Jag får inte ut min hand för vanten har fastnat i gälräfständerna. Mitt ringfinger och lillfinger är kvar inne i gällocket.
Jag försöker försiktigt lyfta och lossa min vante utan att skada henne. Då kommer det...
En ursinnig krokodilrullning åt fel håll. Det får mina fingrar att brytas rakt uppåt bakåt... Jag hör ett knakande ljud...
Det där gick nog inte bra tänker jag, gör det ont funderar jag vidare... Min vante är i varje fall loss. Jag tittar på Bera som tittar på mig med smärta i blicken. Hur gick det, frågar han? Jag försöker känna efter men känner ingen smärta överhuvudtaget.

Jag tar av mig min vante.. Mitt ringfinger pekar rakt mot  lillfingret ut från fingrets längd. Jag sätter mig ner...
Jag frågar Bera om han tror att jag kan dra det rätt... Bera sätter sig ner också...
Jag drar till och känner en pulserande smärta som ilar rakt genom hela kroppen...Nu är fingret rakt igen. Jag försöker sakta böja mitt finger och ilningen är där igen.

Nåväl, vi måste väga och fota fisken... Vi gör så. Hon väger in på 8,2 kg, jag tar ett par snabba foton på en stolt fiskeman. Bera låter henne lugnt återgå till friheten djupt där nere under oss. 

 
Gädda 8,2 kg 

Ett drygt halvår senare, med hot om steloperation så kan jag nästan böja in fingret helt och hållet, men det gör fortfarande rejält ont.
Bera har haft dåligt samvete för det som inträffade. Kondoleanser i form av god whisky och klappar på axeln har hjälpt.
Ändock kommer jag aldrig belasta honom för vad som hände. Det var helt och hållet mitt fel.
Jag är glad att han fick ta sin drömfisk. Nu är det väl bara över 10 kg som kan vara värt mer.

Detta är den kortaste men mest minnesvärda fisketuren i mitt liv...
Tack Bera för sällskapet. Hoppas det blir fler innehållsrika, förhoppningsvis under trevligare omständigheter många år framöver.