Sutaren fortsätter gäcka oss....
Eller kvällen som lämnade ett eko av pliiiing i huvudet på mig och Björn (tidigare kallad Bera)......
Direkt efter jobbet möter jag upp en något stressad Björn utanför hans place. Inte vanligt må jag säga.
Trodde nästan inget i hela världen kunde förmå kasta stressformeln på han.
In och ut ur hemmet sen kom han med fullpackad fiskeutrustning inför kvällens försök på mytens fisk... Sutaren.
Klockan var närmare sju än sex när vi riggade upp våra spön vid sjökanten. Sjön var stilla och nästan meditatorisk.. Det var 18 grader varmt och ett molnskikt skymde det blå i vår atmosfär även denna sommarkväll.
Vy över sjön
Eftersom vi kör en mer genuin form av boltriggs-mete användes inga rodpods, eller liknande stulna begrepp från engelskan. Vi körde hederlig julgransbjällra! Mycket trevligt plingelipling-ljud... Förföriskt, adrenalinframkallande och mycket retro. Men kom ihåg. Genuint!!! Det är grejen!
Vi kastar ut lite mäskbollar och även lite spridd majs. Vi lutar oss tillbaks, njuter av stillheten. I samma ögonblick inser både jag och Björn att det är något som fattas. Vi sträcker oss efter varsin pipa, stoppar den högtidligt och tänder....
Vi är fundersamma och undrar hur kvällen ska gå, samtidigt ljuder det plingelingeling från en av våra spöns apterade bjällror... Ni skulle sett verkstaden som efterföljde detta ljud. Snabbt upp ur stolen, ner till spöt, trolla loss linan från pinnen, höj snabbt i ett försök till mothugg...
Inget.....
Den här tiden på året mörknar det verkligen rasande fort. Vi sitter och kikar ut mot en begynnande natt. Fladdermöss lurar våra bjällror med korta snabba anfall mot våra spända linor. Pling, pling....
En fågel envisas med att breda ut sina vingar på alldeles för begränsad yta, precis ovanför våra huvuden, i trätoppen någonstans i kontrasten mot svart.
En groda kväker till vänster i vasskanten. Vi ryser ikapp.
Sen!!!! Plingelingelingeling!! Björn reagerar på en nanosekund! Upp med spöt och där sitter den. Den gör ett par korta försök att simma utåt och Björn håller i spöt för allt vad han är värd. Sen plötsligt byter den taktik. Den simmar inåt. För mycket slaklina får denna fisk att finna vägen till frihet....
Vi kastar om, strör ut lite majs på stället kring våra beten och sätter oss. Plingelingeling!! Jag rusar upp mot mitt spö och får till ett mothugg... Ingenting.
Jag kastar återigen ut och spänner upp linan. Jag sätter mig ner i stolen och häller upp en kopp kaffe från termosen.
Vi sitter så stilla, så tysta. Ett par första-daten-svälj hörs från både min och Björns sida. Vi skrattar lätt åt vår upprymdhet! Återigen spräcker en bjällra stillheten i mörkret, denna gång på Björns spö. Han fångar upp spöt och får till ett bra mothugg! Omvänd taktik denna gång. Han drillar sutaren hårt. Jag springer efter håven Pfjong!!! Linan går av... Härvan som snurrar sig kring botten av Björns spö är för mycket för att det ska vara idé att ens göra ett ärligt försök i mörkret. Vi riggar om ett nytt spö!
5 minuter och en irriterande läskig fågel senare, börjar återigen bjällran ljuda på Björns spö.
Klockan är 21.50 och vi kämpar med fyra åldrande ögon. Vi ser knappt våra bleka händer. Jag slår på min pannlampa. Sutaren sitter fast på kroken i mindre än 5 sekunder, innan den återigen uppsöker friheten där ute i det mörka, stilla vattnet.
Plinget slutar ljuda. Vi packar ihop vår utrustning. Bilfärden hem påminner om det härliga ljudet av kontakt med fisk. Varje gupp, grop, eller tvär sväng får det att plinga i baksätet. Vi är snart tillbaka och tar vår första sutare. Hade det varit enkelt hade det inte varit lika intressant....
Det första meddelandet jag fick på morgonen efter, innehöll endast det underbara ordet Plingelingeling stavat av Björn...