Sista passet på is 2011
Isfisket som jag känner det är ganska tråkigt och ledsamt egentligen.
Trots att vi numer har uppemot 100 ispass på våra samveten, så lyckas vi aldrig träffa rätt.
Det känns lite som att fiska på den där laxen som går upp i älvarna utan att leta föda, det ger bara ryggont tillslut...
Jag vet att vi inte gör fel, men det är lätt att tro, när man läser om folk som haft 15 fäll och 11 landade på 3 timmars fiske. Det finns liksom inte på min världskarta att man gör fel 100 gånger i rad, speciellt inte när man testar nya grejer på alla pass. Varierar storlek på beten, letar upp branterna, fiskar strandnära på bara någon meters djup, hänger mörten strax under isen eller nere vid botten, agnar mörten utan något sänke alls så den får mer rörelsefrihet osv.
Kanske är felet vi gör, just det att vi är lite för ivriga. Vi har inte insett det fundamentala med ismetet - Väntan...
Som rastlösa "actioncravers" börjar vi med sänkta huvuden skrapa med foten i isen efter en timma och undrar om det inte är dags snart. Det borde hända nåt nu?!
Moloket öppnar man sedan termosen med kaffe, denna sekvens är så skrockladdad, för det är ju alltid då det händer, läser man ju... Inte ett liv, vipporna visar på sin höjd att en mört inte vill sitta fast längre, eller blir skrämd av någon potentiell jägare under ytan.
Någon får en ny laddning optimism efter kaffeintaget, och går runt och skrapar rent hålen och lockrycker i betena.
Efter ytterligare någon timma i stiltje har positioneringen av våra spön plötsligt förvandlats från rykande heta spots till helt fel spots. Vi har tappat tron.
Vi borrar ett gäng nya hål på bästa tänkbara alternativa plats och flyttar grejerna.
Ytterligare en timma går och nu har man fått i sig lite grillad korv... Det är nu det börjar byggas snögubbar och annat allmänt trams. Någon har orken och gör en kapplöpningsränna för betesmörten i den 40 cm tjocka isen, men huggen, de uteblir.
Igår var det ungefär såhär, förutom att precis innan kaffetermosen dök upp, så tog mitt larm ton. Piiiiiiiiiiiiiiiiii--iiii--iiiiiii-iiiip. Mothugg, kort fight, å upp kom en gädda på nåt kilo eller mer. Det var kul! Räddade dagen?!
Å andra sidan är det goa med ismetet att man har någon brevid som precis som jag tjatar efter öppna vatten och gröna färger i landskapet. Vi vill ha vår och sommar och guppa med flytring i jakt på efterleksgäddor!
Tack Peter för en trevlig tur trots allt!
Åh Mange, det är poesi. All den där uppbyggda frustrationen, alla "vafan gör vi för fel?!" "finnsingenfiskidenhärjävlasjön", allt. Vi ger det ett försök till i år, sen skiter jag i isfiske 2011 :)
Ja det där känner man igen:D, fast det där med kapplöpningsränna för mörten var nåt nytt.Det får jag ta och testa på nästa pass:D
Tråkigt att det inte blivit några turer för er att tala om i vinter :(
Jag känner så klart igen det där, speciellt mitt mantra som Peter tog upp..."det finns ingen jävlar fisk i den här sjön"...känns som jag får försöka att inte använda den meningen så ofta :P
Uppe på Landsjön har man ju lagt en jäklar massa Söndagar i vinter och några dagar har det gått "dåligt" men aldrig en dag utan fisk då jag varit med.
Längtar också efter isfria vatten och värmen, fast jag vill nog hellre ha förleksgäddor än efterleksgäddor :P
Tintin: Nä, det har ju inte blivit någon höjdare direkt, men nästa år kommer jag/vi förmodligen lyckas lite bättre. Man lär sig trots allt massor på bompass också.
Jag är ju lite tjurig med att åka till mina egna ställen för att knäcka koden där, så jag får skylla mig själv lite.
Att sänka ner en mört i länets förmodligen gäddrikaste sjö, kan va roligt det med, och det är förmodligen det jag behöver för att börja komma i fas, men det gör inte "DET" för min del. Jag måste brotta mig genom snårig skog och vandra några kilometer. Jag är för tjurigt lagd och förmodligen finns det någon bokstavskombination för mitt beteende också.