The Promised Land

Snabbt gick det i år. Alldeles för snabbt visade det sig när jag och Tintin tog bussen till lakeland ikväll. Inte trodde vi att det skulle vara fruset överallt. Vår laketurs förhoppning stod till ett sista ställe som kan vara hett. 
Här hittade vi en ganska smal strömfåra att fiska av.

Vi satte oss tillrätta och tog oss en kaffe i vinterlandskapet. 
När jag sitter och tacklar om, efter ett bottennapp, har Tintin hugg på sitt spö, men fisket stannar där.

Plötsligt springer en mink fram till oss med näsan i vädret. 

Den har vädrat mat i våra beteskassar. Då ska man komma ihåg att det är -6 grader ute och jag har i stort sett inget luktsinne i den kylan, men det hade den här lille krabaten. Ett målmedvetet sådant också. 
Rakt fram till gottepåsen och ut kommer den med en räka i munnen.
 
Den bekantar sig sedan med oss en stund och väntar sig såklart än mer smaskiga godbitar. 
Jag räcker fram en liten abborre och den äter ur handen. 
Tam mink.... Så går det när man släpper ut farmhållna minkar. Jag tycker att det är fel att farma minkpäls, men frågan är hur mycket djurvän man är när man släpper ut tama minkar i det vilda..
Den hade gärna följt med hem i bilen till och med, men den fick klara sig med allt vårt resterande betesförråd och släpade ner det i sitt lilla bo intill vattnet och kanske, kanske kommer den att klara sig i den bistra vintern, utan att få mat av fiskare som tycker att den är söt.   



Smal ränna att fiska av



Mink på räkjakt



Tittut...



Undersöker väskan, den luktar fisk...



Tintin hade kvällens enda napp