The Promised Land

Chris Rea har upplevt den.... " The road to Hell "

Ändå tror jag inte han ens var i närheten av vad vi var igår...

Jag och Martin åkte 7 mil igår, ner till ett ställe jag kikat ut och hört en del om. Vägarna var till en början av bra kvalitet och det fanns gott om utrymme till vägens sidor. Sporadiska möten med andra bilar, gjorde att himlen sken upp en aning och en form av gemenskap skapades mellan oss som passagerare i den kolsvarta natten. 
Vägarna blev bara mindre och mindre, växande hinder och gropigheter förde oss fram obehagligt sakta.
Stundtals kändes det som om skogen var på väg in genom bilens rutor. Vi började ana oråd.

- Har vi kört vilse ?
- Hur långt har vi kört på denna vägen frågade jag Martin?
- En mil snart, svarade han.
- Det börjar kännas rätt fel, mumlade jag fram. Vad är detta för väg egentligen?
- Chris Rea har nog sagt det bäst hör jag Martin fundera...
- The Road to Hell!!!
 
Totalt bäcksvart, tät urskog och en slingrig, alldeles för smal väg....
Vi lägger ytterligare ett par minuters färd bakom oss utan att nå vattnet..
Jag har tappat bort mig helt tänker jag...
Så kommer vi till slut fram till slutet av vägen och möts av en båt på land. Vi ser en smal ränna som förmodligen leder ut i ån ett 20 tal meter ut. Gissar vi åtminstonde. 
Vi ser inte längre än 2 meter. Vi försöker komma igenom träden på sidan av rännan, men det är en vägg av urgammal stark skog med träd överallt. 
Vi kommer inte fram till ån. Vi är besegrade. Vi ställer oss och tar en cigg och tittar runtomkring i strålkastarljuset från bilen.
Ett brakande ljud i skogen bakom oss, får oss att blixtsnabbt hoppa in i bilens trygga famn igen.

- Vi åker hit när det är ljust och rekar nästa gång va?
- Mmm, svarar Martin.